“Förslaget innebär att man vidareutvecklar byggnaden som en del i operakonsten – vi föreställer oss Operan som ett teaterns tittskåp. Och vi vänder dess öga mot Kungsträdgården”
Det här förslaget till ombyggnad av Operan i Stockholm har som mål att förhöja husets arkitektoniska uttryck som just operahus – i dess klassiska form. Förslaget tar avstamp i en stark övertygelse; för att en ombyggnad av Stockholms Operahus ska bli framgångsrik, så måste man ta ett konstnärligt grepp som skiljer ut sig bland Europas operahus. Operascenen är internationell i sin prägel. Och den är kräsen.
Förutsättningarna för detta finns i Stockholm. Byggnaden kan, med sin relativt oförstörda arkitektur à la Garnier i Paris, sitt formidabla läge vid den glittrande Strömmen där dessutom en gång palatset Makalös låg, bli en riktig liten juvel i operasammanhang. Och det är byggnaden i sig som utgör en viktig del i den transformationen.
Operan som konstform bygger starkt på sin historia. Operaföreställningar är äldre konst i modern tappning. Och människor som älskar opera vill ha det just så.
Men en operaföreställning pågår inte bara på scenen – också byggnaden är en plats för denna större föreställning där publiken deltar i en helhetsupplevelse som spänner över en hel kväll; i vestibuler, trappor, foajéer och loger. Så var det förr och så är det nu, i vissa operahus mer än i andra. Detta går att renodla och förstärka.
Ett prisbelönat idéförslag till ombyggnad av Operan som presenterades första gången i Guldfoajén 2008
Den stora gavelfasaden på fasaden mot Kungsträdgården konstrueras för att kunna öppnas som en dold scendörr, ett “tittskåp”. Detta grepp vänder Operan mot Kungsträdgården.
Innanför de gigantiska gaveldörrarna sträcker sig sammanhållna scenytor ända in till salongens hästskoform i röd sammet och guld. Det ger ett scendjup på trettionio meter och inkluderas terrassen så får man ett scendjup på nära sextio meter. Det ger stor frihet till regissörer, koreografer och scenografer.
I den gamla världens operaföreställningar kom hästar i ekipage in på scenen, som på L’Opera Garnier där det fortfarande finns dörrar för hästar på baksidan. Nu i modern tappning kan natthimlen över staden istället sväva ända in i salongen och delta i föreställningen. Eller skådespelet kan börja utanför, långt borta, för att ta sig in på scenen. Vad som sker på Operan syns även utanför dess murar.
På Operaterrassen, där för närvarande Rotundan är påbyggd, återskapas en scen som möjliggör en festplats sommartid för Operan. Utifrån bildar de väldiga uppställda gaveldörrarna ett proscenium med den gamla salongen som fond. Huset blir en del av det sceniska framförandet, en kuliss i sig själv.
Till Operans festspel vid Strömmens svarta vatten uppförs en Salong Makalös, en byggnad för publik, precis på den plats där palatset en gång brann. Salong Makalös ges en fasad som är möjlig att omskapa i form av årets operakonst-installation, som en föraning och en del av den kommande sommarens program på Operan.
Operan behöver mer yta. Upp ur scenhuset, innanför dess yttermurar, reser sig en tornbyggnad, vars fasad är en avbildning av scenhusets fasad. Det nya Operatornet är som vore det gjutet i scenhusets form med alla dess fasadelement; omfattningar med kartuscher och maskaroner, listverk och balustrader. Men istället för en putsad mur har Operatornet klätts i ett tunt membran av mörkt spegelglas. Utsidan är mörk och reflekterar himmel och stad, insidan flödar av ljus. Operatornet får en karaktär av obeständighet, nedre delen av fasaden avslutas abrupt mitt i en rad av ornament och det ser ut som om hela tornet plötsligt skulle kunna sättas i rörelse, likt ett gigantiskt hissmaskineri. Det är förvandlingskonsten, med sitt innersta väsen i scenhuset, som flyttar ut och blir en del av hela Operahusets identitet. Ett hus i ständig förvandling med talang för det schimära och manipulativa. En Grande Dame, om än ganska nätt, i den alldeles egna värld som operakonsten utgör.
Operahuset blir en del av skådespelet, byggnaden blir en del av scenografin. Kungsträdgårdens södra del får åter en väsentlig betydelse i både Operans och stadens liv.
