Under pågående reparation av ett golv inlagt på 1930-talet i ett hus från 1886 påträffades plötsligt ett underliggande originalgolv, i vad som skulle visa sig var mönsterland platsgjuten terrazzo.

Så småningom stod det klart att alla fyra hus liggande invid varandra från samma tid hade golv i terrazzo från husens uppförande. Golven var inte identiska utan hade särdrag som samspelade med husens enskilda utformning i övrigt. Dessa golv skiljer sig från andra senare golv i terrazzo, som under 1890-talet blev ganska vanligt, i det att dessa golv inte bara är mönstrade plattor som omges av en fris, utan hela golvytor formgivna i mönster med platsgjutna delar.

Hela restaureringsprojektet kom sedan att ta sin utgångspunkt i golven som med sin mönsterverkan och dominans i portgångarna styrde övrig utformning. Särskilt gällde det väggfälten som fick ett enkelt och lugnt uttryck med ljust grå dolomitputs. Stenpaneler och socklar i mörkt rött, beige och grafit utformades i samklang med golven. 

Restaureringen av golven har inneburit en hel del efterforskning, inte minst för att förstå hur golven vid denna tid hamnade i Villastan, där de flesta kringliggande husen hade golv av engelskt porslin eller mönsterlagd marmor. 1800-talets vitt spridda mönsterböcker och förebilder i historiska golv ger bakgrunden till golvens arkitektoniska utformning. Det har också visat sig att golvens historia är nära kopplad till svensk industrihistoria och drömmen om inhemsk cementtillverkning.

Också frågan om hur att restaurera golven, utföra lagningar och återfå glans har varit ett stort arbete med många inblandade, både konservatorer och kännare av äldre hantverksteknik för terrazzo. I renässansens Italien användes getmjölk för att skapa glans, 1880-talets golv består av en helt annan kemisk sammansättning och behöver skötas därefter.